söndag 3 juni 2007

Katamari Damacy (dubbelrecension)

Utvecklare: Namco
Skapare: Keita Takahashi
Konsol: PS2 (2006)
IGN
Officiell site på engelska



När the King of All Cosmos i ett fylleslag (vilket tydligen framgår av tidigare versioner men tagits bort i den här) råkar förstöra alla stjärnor i universum beordrar han sin pytteprinsson att ställa allt till rätta igen. Genom att rulla sin katamari (klump/boll) över och samla upp ”skräp”, det vill säga praktiskt taget alla och allt på jorden, och öka dess omkrets är det möjligt att, när den blivit stor nog, återskapa planeter och stjärnor. Om man inte lyckas känna sig helmäktig genom att rulla upp kinesiska muren eller eiffeltornet i sin Katamari missar man helt klart hela grejen med spelet.

Spelaren styr katamarirullandet enbart med de 2 analoga spakarna vilket kan te sig förvirrande och lite halvkrångligt från början men snart uppfattas som helt logiskt.

Det som gör Katamari Damacy så unikt är bland annat den enkla men trots det snygga grafiska designen som ser ut att vara ritad av en femåring eller eventuellt en pårökt speldesigner. Hursomhelst fungerar utseendet ihop med catchy musik, varav minst en låt sjungen av en japansk Björn Skifs, sjusärdeles bra.

Det enda aninges tröttsamma med spelet är lite för långa snacksekvenser, vilket man dock kan skippa om man känner för det.


Taget från YouTube och inte någon av oss som spelar.

Allt jag hade hört innan jag började spela var att det skulle vara ett helt galet spel och att det gick ut på att rulla en boll, vilket stämde precis. Jag minns hur vi satt och bara stirrade med öppna munnar. Introt till spelet gör droger helt klart överflödiga.

Katamari Damacy utmärker sig i grafik, ljud och innehåll. Och ja, man ska bara rulla en boll men sällan har det varit så trixigt och framförallt så otroligt roligt. Jag gillar verkligen de lite längre banorna där man ska börja med att rulla upp gem och småsaker och så småningom växer bollen så man till slut rullar upp hela städer.

På grund av den galna och trallvänliga musiken samt det varierade baninnehållet tröttnar man inte i första taget. Tröttnar man gör man nog snarast det i början då det var minst sagt klurigt att lära sig styra och de första banorna var lite väl svåra.


Videoklipp från YouTube, dvs. här och här.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag älskar detta spel!