Higurashi no Naku Koro ni

Kategori: Film, anime
Antal avsnitt: 26
År: 2006
IMDB
AniDB
Wikipedia



En ungefärlig översättning av Higurashi no Naku koro ni vore När skymningscikadorna gråter och kan sammanfattas som en skräckfylld deckare med övernaturliga inslag.

Serien grundar sig på ett datorspel skapat av japanska amatörer och utspelar sig under juni 1983 i byn Hinamizawa på japanska landsbygden. Stämningen är till en början lättsam och uppsluppen, men allteftersom tiden går börjar tittaren få insikt i byns betydligt dunklare baksida. De oroväckande inslagen eskalerar så småningom till ett klimax efter några avsnitt. Och sen börjar allt om igen. Med samma karaktärer, samma miljö, samma tid, men med ett nytt vansinne.

Extremsöta och oskuldsfulla karaktärer blandat med övervåld och rejält upprörande tortyrscener är inget helt nytt grepp, men sällan har det gjorts med sådan här obehagsväckande stil och det gör rejält ont att titta ibland

Det här är anime som använder animemediets kvaliteter och som har vision. Visionen om en junimånad som aldrig tar slut.


Seriens intro

ST- Debut

Detta är egentligen inget annat än reklam. Bra video till bra låt!


ST-Debut

Add to My Profile More Videos


www.rundgangmedia.se
www.musicrelated.net/st/

Antikvariat Blå Spegeln

Författare: Martin Widmark
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Speltid: ca 3 timmar fördelat på 3 CD

Detta är första boken i bokserien om David och Larissa. Ytterligare två* har kommit ut och samtliga berör (natur)vetenskapliga och existentiella frågor och riktar sig främst till barn i åldrarna nio till tolv år. Widmark har skrivit väldigt många barn- och ungdomsböcker och är kanske mest känd för sin omtyckta bokserie om LasseMajas Detektivbyrå.

I Antikvariat Blå Spegeln träffas David och Larissa för första gången när de båda hamnar bredvid varandra i klassrummet då de börjar sjunde klass. Davids föräldrar är och forskar i Afrika och han bor därför hos en man vid namn Melkior som har ett antikvariat med inriktning mot biologi och zoologi. En dag är dock plötsligt Melkior spårlöst borta och David tar Larissa till hjälp för att försöka förstå vart han har tagit vägen. Snart förstår de att självaste Charles Darwin har ett finger med i spelet…

Boken är spännande och jag sträcklyssnade på den, vilket gick bra med tanke på att den är rätt kort. Jonas Karlsson gör en väldigt bra inläsning. På sina ställen upplever jag att historien är lite väl enkel och banal, men å andra sidan är jag ju lite äldre än den tänkta målgruppen. Likväl kan jag dock tycka att språket är lite väl svårt ibland, beroende på hur gammal läsaren/lyssnaren är. Dessutom har jag lite svårt för böcker som delvis bygger på fakta och delvis är helt uppdiktade. Exempelvis tror jag inte, utan att avslöja för mycket, att allt som berättas om Charles Darwin är sant. Det krävs då att en ordentlig diskussion kring boken då det kan vara knepigt att skilja dikt från verklighet.

* Den trettonde gästen och Dårarnas ö

Interstella 5555: The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem

Kategori: Musikvideo
Längd: 68 min
År: 2003
IMDB



Interstella 5555 är en film som egentligen inte är en film. Men som är ett mästerverk. Historien om ett intergalaktiskt musikband som kidnappas av en illvillig skivbolagsdirektör är nog så simpel, men berättas på ett fascinerande unikt vis.

Filmen, som är ett samarbete mellan Reiji Matsumoto och den franska house-duon Daft Punk, följer nämligen låtlistan i Daft Punks album Discovery och är därför egentligen en enda lång musikvideo.

Låtarna lyckas vara intensiva och intressanta samtidigt som de egentligen endast är en slags ljudmatta till den stumfilmsinspirerat dialoglösa filmen. Filmen återgäldar denna gest och resultatet blir en symbios där summan är så mycket större än bitarna att det räcker till ett helt nytt pussel.

Produktionen sprudlar åttiotal där både Matsumotos animeringsstil och Daft Punks retroelektroniska sound verkar ha sina rötter.

Det här är en resa. Behandla det som en tripp. Du kommer landa bättre än du lyfte.

Katamari Damacy (dubbelrecension)

Utvecklare: Namco
Skapare: Keita Takahashi
Konsol: PS2 (2006)
IGN
Officiell site på engelska



När the King of All Cosmos i ett fylleslag (vilket tydligen framgår av tidigare versioner men tagits bort i den här) råkar förstöra alla stjärnor i universum beordrar han sin pytteprinsson att ställa allt till rätta igen. Genom att rulla sin katamari (klump/boll) över och samla upp ”skräp”, det vill säga praktiskt taget alla och allt på jorden, och öka dess omkrets är det möjligt att, när den blivit stor nog, återskapa planeter och stjärnor. Om man inte lyckas känna sig helmäktig genom att rulla upp kinesiska muren eller eiffeltornet i sin Katamari missar man helt klart hela grejen med spelet.

Spelaren styr katamarirullandet enbart med de 2 analoga spakarna vilket kan te sig förvirrande och lite halvkrångligt från början men snart uppfattas som helt logiskt.

Det som gör Katamari Damacy så unikt är bland annat den enkla men trots det snygga grafiska designen som ser ut att vara ritad av en femåring eller eventuellt en pårökt speldesigner. Hursomhelst fungerar utseendet ihop med catchy musik, varav minst en låt sjungen av en japansk Björn Skifs, sjusärdeles bra.

Det enda aninges tröttsamma med spelet är lite för långa snacksekvenser, vilket man dock kan skippa om man känner för det.


Taget från YouTube och inte någon av oss som spelar.

Allt jag hade hört innan jag började spela var att det skulle vara ett helt galet spel och att det gick ut på att rulla en boll, vilket stämde precis. Jag minns hur vi satt och bara stirrade med öppna munnar. Introt till spelet gör droger helt klart överflödiga.

Katamari Damacy utmärker sig i grafik, ljud och innehåll. Och ja, man ska bara rulla en boll men sällan har det varit så trixigt och framförallt så otroligt roligt. Jag gillar verkligen de lite längre banorna där man ska börja med att rulla upp gem och småsaker och så småningom växer bollen så man till slut rullar upp hela städer.

På grund av den galna och trallvänliga musiken samt det varierade baninnehållet tröttnar man inte i första taget. Tröttnar man gör man nog snarast det i början då det var minst sagt klurigt att lära sig styra och de första banorna var lite väl svåra.


Videoklipp från YouTube, dvs. här och här.

Sandvargen

Författare: Åsa Lind
Illustratör: Kristina Digman
Bokförlaget Rabén & Sjögren (2002)
Isbn: 9129654130

Åh, vad jag blev förälskad i boken om Sandvargen och Zackarina!

Åsa Lind har nu kommit ut med inte mindre än tre böcker om Sandvargen, varav jag har läst den första. I den får vi lära känna Zackarina som till en början har en ganska tråkig sommar med sina föräldrar vid havet. En dag möter hon dock en ny vän på stranden, nämligen Sandvargen. Tillsammans med honom leker och filosoferar Zackarina sommaren lång vilket resulterar i femton fristående kapitel i boken.

Jag tycker om boken på grund av de härliga karaktärerna och för att boken tar upp filosofiska funderingar på ett lättbegripligt och roligt sätt. Av den anledningen tror jag att alla åldrar kan ha glädje av boken. Nu vet jag exempelvis att blåmärken kan ses som modighetsmedaljer och hur jag ska kunna ta mig ur knipan om jag tvingas sjunga högt för alla på kalas fast jag inte vill.

Bild från Barnbokhandeln.